HomeNyheterNyheterPer Calleberg intervjuad i DN

Per Calleberg intervjuad i DN


Per Calleberg blev intervjuad i DN i samband med ett reportage om lastbilsattacken på Drottninggatan den 7:e april 2017.
Här är länken till DNs reportage:

Eftersom reportaget finns bakom en betalvägg återfinns här nedan den del av texten som innehåller intervjun.

Tillbaka på Drottninggatan i december. Erika Andersson ska för dagen ingå i en insats mot fickstölder längs med shoppingstråket.
– Det är fortfarande en speciell känsla att vara här, även om det mesta är tillbaka till vardag. Man går vidare, med mer erfarenhet och vaksamhet, säger hon.
I minnet har hon också folkets enorma tacksamhet som sköljde över polisen dagar och veckor efter dådet. Tacksamheten, och känslan av solidaritet och medmänsklighet, kom snart att överskugga känslan av terrorhot.
Det hjälpte förmodligen också många av dem som drabbades; skadades eller på annat sätt traumatiserades av dådet att komma vidare, tror psykologen Per Calleberg. I sitt arbete som krishanterare mötte han många av dem som behövde stöd efteråt.
Det handlar om flera hundra personer, förbipasserande vittnen och personer som har sina arbetsplatser längs Drottninggatan. Det handlar om ett drygt 60-tal butiker och lika många kontor som har sina adresser längs med den 450 meter sträcka som den kapade lastbilen framfördes.
– Många drabbades av akuta stressreaktioner som oro, ångest, sömnstörningar och koncentrationssvårigheter. I krisskedet handlade det mest för oss psykologer att bekräfta för de drabbade att de reagerade normalt. Majoriteten har också kunnat bearbeta sina upplevelser, säger Per Calleberg.
Attentatet satte många arbetsgivares krisplaner på prov. Från att ha varit dokument i pärmar skulle de omsättas i verkligheten. På tolv dagar fick Per Calleberg och hans kolleger lika många krishanteringsuppdrag som de normalt får på ett halvår.
I spåren av dådet har han sett många med posttraumatiska stressymptom, panikattacker, ångest, depressioner och undvikandebeteenden. Han har mött människor som fortfarande får svettningar och hjärtklappning när de närmar sig Drottninggatan, människor som drömmer mardrömmar och som har så hög vaksamhetsnivå att de har svårt att koncentrera sig på jobbet.
– Även för dem som inte återhämtar sig finns det behandling som fungerar, evidensbaserad, traumafokuserad psykoterapi, säger han.
Julia Bergqvist, 29, från Nacka är en av dem som fortfarande mår väldigt dåligt. Hon befann sig ett kvarter från Åhlénsvaruhuset och hörde smällen, kände lukten av rök, olja. Hon upplevde en dov, intensiv känsla av panik. Hon drabbades av både panikångest och depression efteråt. Chocken etsade sig fast, liksom minnena av att hon i paniken inte ens visste vart hon skulle ta vägen.
Hon stryker fortfarande längs med väggarna när hon måste gå på Drottninggatan och skulle aldrig ha musik i öronen.
– Jag letar hela tiden efter suspekta saker eller människor, är extremt misstänksam. Så fort jag hör ett avvikande ljud rycker jag till.
Per Calleberg känner igen det Julia Bergqvist beskriver:
– Många blev exponerade för konsekvenserna även om de inte själva såg. Vissa matades med bilder från medierna och traumatiserades av det, andra fick stresspåslag av att de mötte poliser som skrek i panik att de skulle springa för livet, konstaterar han.
För landstinget – som är huvudman för både sjukvården och kollektivtrafiken som stängdes ner – blev attacken också en prövning. Precis som polisen konstaterade man när insatsen utvärderades att den innebar en stor påfrestning – men att man klarade det, inte minst tack vare många enskildas initiativ.
Av de 150 brottsoffer som identifierats – alltså personer som befann sig i livsfara under attacken – omkom fem och femton skadades allvarligt. På många sätt liknade det en allvarligare trafikolycka, så frågan om den katastrofmedicinska beredskapen sattes på något verkligt prov har väckts.
Beslutet av polisen att stänga hela tunnelbanan och alla citybussar i tre och en halv timme och samtidigt uppmana alla att lämna innerstaden fick också allvarliga konsekvenser. De utomstående expertutredarna har uppmanat landstinget att utreda alternativa sätt att utrymma staden – men det har ännu inte gjorts.
Enligt terrorforskaren Magnus Ranstorp på Försvarshögskolan har relativt få konkreta saker, förutom betongsuggorna då, de facto hunnit förändras sedan den 7 april.
Han delar bilden av att polis och räddningstjänst redan efter attentatet 2010 vässat sig betydligt vad gäller insatsberedskapen – men drar slutsatsen att slumpen sedan avgjorde att insatsen blev ”lyckad”.
I hans värld är den största förändringen att diskussionen kring det växande skuggsamhället (personer som lever i Sverige utan tillstånd, som den snart åtalade terroristen Rakhmat Akilov) blev mindre naiv och mer verklighetsförankrad.
– Responsen efter attacken där samhället manifesterade solidaritet var väldigt fin, men den kan urholkas ganska snabbt. En serie attacker kommer öka invandrarfientligheten, islamofobin och polariseringen i samhället – fenomen som redan växer, konstaterar han.
Han ser vidare en fara i att vi i Sverige tittar på vad enskilda aktörer gör – men att vi glömmer bort helheten.
– Vi kommer fortfarande inte åt de miljöer där extremismen får näring. Det brottsförebyggande arbetet haltar och Sverige är fortfarande ett ekobrottsparadis för terrorister, anser Ranstorp och ger några exempel: här är det lätt att kapa åt sig ett id, fixa ett personnummer, starta företag, få bidrag och begå ekobrott.
Det finns heller ingen diskussion kring den utländska finansieringen av moskéer. Och lagstiftningen när det gäller finansiering av terrororganisationer har släpat efter.
– Vårt handikapp är att vi tassat kring den heta gröten utan att vilja bränna oss för länge, fortsätter Ranstorp.
På Drottninggatan går livet vidare. Skulle psykologen Per Calleberg ge något råd skulle det bli detta: Blanda inte ihop konsekvens och risk. Alla vet att konsekvensen av ett terrordåd kan bli fruktansvärd, men risken för att den ska inträffa just där du är, är väldigt liten. Att använda sig av strategier som att vara medveten om sin omgivning eller att faktiskt ta reda på var det finns en reträttväg om det skulle hända något kan fungera lugnande.
– Ingen ska behöva gå runt och vara orolig och rädd – det finns stöd att få.