HomePersonalstödUtbrändhet

Utbrändhet, ”gå in i väggen”, stresskollaps och stressammanbrott är några av de begrepp som i folkmun används om den symtombild som kan uppkomma efter långvarig stress utan möjlighet till återhämtning. Inom stressforskningen ogillar man begrepp som ”gå in i väggen”, stresskollaps eller stressammanbrott eftersom de anses vara alltför oprecisa och svårdefinierade. Begreppet utbrändhet anses även ha en alltför negativ och definitiv klang, som antyder att det inte går att återhämta sig från det. Utmattningssyndrom är i stället det begrepp som idag oftast används inom vården.

Personer med utmattningssyndrom beskriver ofta en komplex symtombild som dock utmärks av två dominerande problemområden: en trötthet som påverkar allt, ungefär som efter en period av magsjuka, men som inte förbättras av vila samt olika kognitiva besvär. Utöver dessa finns ofta även olika typer av känslomässiga och kroppsliga besvär. Exempel på symtom som kan uppträda är:

  • Trötthetsrelaterade symtom:
    • Snabbt uttröttbar
    • Trötthet som inte går att vila bort.
    • Sömnstörningar (svårt att somna, orolig och ytlig sömn med täta uppvaknanden)
  • Kognitiva symtom:
    • Uttalade koncentrationsproblem
    • Minnesproblem
    • Oförmåga att tänka klart, planera och utföra uppgifter
    • Låg stresstolerans
    • Överkänslighet för olika sinnesintryck
  • Känslomässiga symtom:
    • Nedstämdhet
    • Oro, ångest
    • Irritabilitet
    • Känslomässig instabilitet
  • Kroppsliga symtom:
    • Smärtkänslighet eller värk
    • Mag-tarmproblem
    • Hjärtklappning
    • Ökad infektionskänslighet

Orsaken till utmattningssyndrom är långvarig stress med alltför bristfälliga möjligheter till återhämtning (läs mer om detta under rubrikerna Stress och Stresshantering). Detta är forskarna tämligen överens om, men däremot är mekanismerna som orsakar symtombilden ännu bara delvis kända och forskarna arbetar utifrån flera olika hypoteser.

Vilka kan drabbas av utmattningssyndrom?

Den enskilt viktigaste faktorn tycks vara långvarig exponering för stressfyllda påfrestningar utan tillräckliga möjligheter till återhämtning. Men eftersom vad som upplevs som stressande skiljer sig mellan olika personer har också en rad personrelaterade faktorer betydelse. Personer som har en egen sjukdom, som har vårdkrävande anhöriga eller barn med långdragna sjukdomar eller handikapp löper sannolikt en högre risk än andra genom att de lever med ständigt närvarande krav som är de inte kan påverka. Personer med stort engagemang för sitt jobb, som har svårt att lämna kvar jobbets krav när de går hem för dagen, liksom personer med psykiskt påfrestande arbeten, t.ex. inom vård, räddningstjänst och liknande, kan även de ha en förhöjd risk, något som även gäller med personer med s.k. prestationsreglerad självkänsla. Med detta menas personer med svag självkänsla som får bekräftelse genom sina prestationer.

Varningstecken som bör föranleda att man rannsakar sig själv och sin livssituation, och överväger att söka hjälp kan vara:

  1. Ständig känsla av fysisk och psykisk utmattning, ingen energi för engagemang i familj, fritidsaktiviteter eller projekt på jobbet.
  2. Negativ attityd till det mesta, ständig irritation på allt och alla.
  3. Känslor av att vara otillräcklig på arbetet.
  4. Minnes- och/eller koncentrationsproblem.
  5. Kroppsliga symtom som mag-tarmbesvär, huvudvärk, sömnproblem.
  6. Nedstämdhet, oro, ångest eller andra psykiska besvär.

Hur behandlas utbrändhet?

Behandlingen måste naturligtvis anpassas efter symtombilden, men övergripande kan behandlingen sägas bestå av tre faser:

  1. Omhändertagande.
    I början är den drabbade ofta helt utslagen och även vanliga sysslor som att handla och laga mat kan kännas oöverstigligt svåra. Därför behövs i denna fas ett empatiskt och förstående bemötande och avlastning och hjälp med praktiska göromål. Stödjande terapi kan upplevas hjälpsamt för somliga.
  2. Komma i balans.
    Eftersom långvarig stressexponering försätter hela organismen i en extrem obalans krävs att man gör vad som går för att återfå balansen. Träning, andnings- och avslappningsövningar, massage, akupunktur, qi gong och meditation kan hjälpa till med detta. Man kan också behöva psykoterapi för att bearbeta hinder för att komma i balans, identifiera sådant som kan bidra till att orsaka eller vidmakthålla problemen och lära sig hantera stress bättre.
  3. I denna fas handlar det om att återerövra ett normalt fungerande i både arbete och vardag. Här räcker det sällan med att personen lärt sig hantera stress bättre, utan oftast krävs även – kanske med stöd av arbetsterapeut, socioterapeut, kurator eller personalchef – åtgärder som innebär förändringar i både livs- och arbetssituation för att minska risken för återfall. Slutligen är det dags att börja arbetsträna, med en anpassning av arbetsbelastningen efter den individuella förmågan, för att så småningom komma tillbaka till en fungerande vardag.